#s t a r t t a l k i n g

#metoo är bara första steget ...

Detta behöver ske:

- skapa mötesplatser för dom som vill/behöver prata,
- skapa stöd för dom som arrangerar/håller dessa mötesplatser, som kan vara både digitala och "in-real-life"
- sprida/lära ut kunskapen om att de mänskliga rättigheterna gäller alla - även kvinnor, och visa att vi menar det,
- skapa något som håller grytan kokande - även på lite längre sikt, och på ett sätt som kanske känns obekvämt,
- översätta de gemensamma resurserna till andra språk


Idéen har legat och mognat - och jag har hunnit prata med många under det senaste året. Politiker, fd ministrar, museichefer, journalister, statliga tjänstemän, kulturlobbyister, företrädare för kvinnoorganisationer här i Sverige… Alla har börjat med att reagera positivt, att frågan är viktig och att jag har ett oväntat grepp. Sedan har de börjat känna sig obekväma och det har runnit ut i sanden… Det har antagligen varit lite för mycket. För inte kan man väl göra så? Eller?
Och så har bollen passats vidare till - någon annan eller till sammanhang som blir opersonliga och distanserande.

För jag tror inte att vårt vanliga traditionella sätt att hantera det här fungerar, det vill säga med konferenser, utredningar, uttalanden och policydokument. Det här måste kännas! Och det måste börja hos var och en, genom egna insikter! Det är ur den erfarenheten som det sårbara samtalet börjar och förändringen föds.
Så, nu djävlar räcker det!



Vem är jag?
Jag som står bakom detta är en vit, engagerad, medelålders man som heter Alexander Rudenstam. Och jag har ägnat mycket tid de senaste 10 åren åt just den här frågan som faktiskt legat och bubblat i århundraden, och som nu väller fram genom #metoo. Jag har gjort det som
konstnär, som aktivist, som terapeut, som coach, som skribent, som workshopsledare, som festivalarrangör, som medmänniska, som vän, partner och som man. Jag har gjort det för att jag är övertygad om att det här är enda vägen för att vi ska kunna börja hantera den här sortens frågor. Att vi börjar prata om det obekväma och gör det synligt. Att vi ser det som är - istället för hålla fast vid bekväma illusioner. Att dom kvinnor som utsatts och överlevt berättar sina historier och överlämnar skammen till förövarna. Att vi andra - som inte drabbats direkt – vågar stå upp. Vågar känna oss obekväma, vågar se både den som kränkts och förövaren i ögonen och visa att vi inte accepterar, istället för att mumla och vända bort blicken. Och genom det att kvinnan kliver fram och berättar om det hon varit med om, så innebär det att skammen börjar flyttas över till förövaren, där den hör hemma.

Och jag tror dessutom att detta är en nyckel till andra problem som har blivit aktuella i vårt samhälle de senaste 2-3 åren. Problem som handlar om kommunikation, relationer, respekt, självkänsla och makt.

Vad vill jag?
Runt årsskiftet 2015/16 befann jag mig i Colombia, där jag visade min konst och talade om min verksamhet som konstnär och terapeut. Det skedde i form av scensamtal, ett centralt ämne i samtalen blev skam och många av åskådarna var kvinnor. Kvinnor i ett land som domineras av machokultur och en väpnad konflikt som pågått i ca 50 år, och där det sexuella våldet mot kvinnor har varit ett vapen, som i alla väpnade konflikter.
Där en kväll i Medellin - en stad som bara för 10-15 år sedan betraktades som en av världens farligaste städer - fick jag idéen att använda konsten som ett sätt att ge röst åt de kvinnor som utsatts. Att vi måste börja prata - även om det känns obekvämt. Och att konsten skulle kunna användas som dörröppnare, som katalysator.
Så idéen om ett projekt växte fram - 100 vaginas from… Här kan du läsa om projektet som jag beskrev det för ett år sedan, hösten 2016. Mitt förslag nu – ett år senare – är att göra något liknande. Nu med de 5 punkterna nedan och Sverige som utgångspunkt. För processen är densamma - oavsett om vi är i Colombia, Japan, Grekland eller Sverige. Därför en kränkning är alltid en kränkning och vi är alla människor som helst undviker det som känns obekvämt.

Mitt fokus är inte i första hand hitta och peka ut förövare - det är en uppgift för polisen och myndigheterna. Mitt fokus är att bidra till att färre drabbas och att dom som drabbats idag får ett stöd att kunna komma vidare. Mitt fokus är att bidra till att skapa en ökad medvetenhet där färre personer kränker andra personer, i synnerhet där man finns i samma sammanhang. Mitt fokus är att stärka sammanhanget så att omgivningen säger ifrån, istället för att blunda eller titta bort. Ett sammanhang där vi vågar prata om det obekväma.

#starttalking
• Vi behöver skapa mötesplatser där vi samtalar, och det är något som behöver finnas i skolan, på arbetsplatser och inom föreningssammanhang. Mötesplatser som känns trygga och som uppmuntrar de samtal som behöver ske. Det här är samtal som huvudsakligen handlar om att få berätta, om att få höras - inte att försöka reda ut exakt vad som skett. I de fall det behövs så är det en fråga för "den som har ansvar" eller rent av polis.
• Det behöver skapas stöd för att driva mötesplatserna på bra sätt, stöd både för dom som arrangerar och för dom som delar sina erfarenheter. Det här är samtal som bygger på flexibilitet, deltagarnas mod, respekt och mentala närvaro. Det behöver finnas kunskap om hur den som behöver kan få mer stöd.
• Vi behöver förbättra kunskapsspridningen till dem som inte fått eller inte förstått, och vi behöver visa att det inte bara är tomt prat. Kunskap om respekt för andra, och om personligt ansvar – i alla situationer. Även om man lärt något annat tidigare.
• Vi behöver skapa något som håller grytan kokande och som väcker känslor, reaktioner och samtal. Det konstnärliga uttrycket har många gånger visat sig vara mästerligt på att väcka reaktioner som leder till samtal om frågor som är obekväma och känsliga. Genom att skapa en plattform där världens konstnärer bjuds in att visa sin tolkning av ämnet, skapas en resurs som dels kan användas för att även långsiktigt ge uppmärksamhet och dels fungera som samtalsöppnare i olika konkreta sammanhang.
• Och slutligen skulle översättning av material som produceras och konst som skapats kunna spridas via internet och bli ett konkret stöd åt de förändringar som är så nödvändiga i andra kulturer.
För i grund och botten så handlar det här om respekt för De mänskliga rättigheterna, oavsett om läsaren finns i Sverige, Colombia, Irak, Tyskland, Japan eller Polen.



Vi behöver alla #starttalking



Alexander Rudenstam