En kvinnas berättelse...

Översatt till svenska

Denna text skrevs av en kvinna jag mötte i Medellin. I det färdiga projektet skall texterna finnas på spanska, svenska, engelska och arabiska. Varje text är kopplad till en bild där hon som skrivit är modellen. Kvinnans medverkan är helt anonym, och om någon annan får veta, så beror det på att hon själv har berättat. Jag kommer aldrig bekräfta eller förneka att någon kvinna medverkat.

Anonymiteten är viktig av flera anledningar. Inte minst därför att den understryker att den kvinna som skrivit texten skulle kunna vara
Din mamma
Din syster
Din dotter
Du…

Krönika om ett övergrepp

”Allt detta är ditt fel”, sa han, medans jag hörde honom ta upp byxorna. Jag hade ännu inte hunnit ta till mig det som hänt, fortfarande liggandes platt på bordet. En tjock vätska rann längs mina ben. Jag minns att det kändes kallt och det luktade konstigt. Munnen smakade blod, och mina ögon kunde inte urskilja omgivningen på grund av alla tårar. Håret, som jag hade haft fint uppsatt i en fläta, var nu utspritt på bordet. Såg några hårtofsar på golvet, antagligen från mitt motstånd från början. Mina händer gjorde fortfarande ont av att jag hade försökt hålla ihop det som fanns kvar av min tröja …

Jag fick bara ett meddelande på min telefon: ”Kom, är du snäll. Jag vill prata med dig”. Så överraskande livet kan vara ibland, just precis när jag hade avslutat att skriva det tråkiga brevet – jag svarade honom att jag kunde möta upp honom senare samma dag. Jag tog på mig ett par korta byxor, en röd tröja, sneakers och flätade mitt hår. Jag satte på musik i min mobil, satte på hörlurarna och så gick jag ut. Jag hade inte tänkt vara borta länge, eller att det skulle ta lång tid eftersom jag hade skola dagen efter och läxor att göra.
Allt är så enkelt när man är 14 år… och samtidigt kan allt kännas som att jorden håller på att gå under. Ett dåligt betyg, att bråka med min mamma, göra slut med min pojkvän… Allt detta tänkte jag på då jag var på väg hem till honom. Folk har alltid sagt att jag tänker moget för min ålder… Det tyckte jag var roligt, för jag känner att jag inte har slutat att vara flicka. Jag lär mig mer saker helt enkelt, det är allt…

Jag minns att låten som spelades när jag kom hem till honom var ”Last Resort” med PapaRoach. Jag ringde på dörrklockan. Ingen svarade, så jag ringde på igen. Ett par minuter senare var låten slut och dörren öppnades. Jag stoppade ner mina hörlurar i fickan och började gå upp för trappan. Jag borde ha sprungit samma stund som jag såg honom stå där med ett slagträ i handen. Jag vet jag borde ha gjort det …
Men jag gjorde inte det för att han sa till mig att han hade hittat ett råtthål och att han höll på att döda råttorna (slagträet var fullt med blod). Jag fortsatte gå upp för de sista trappstegen, nu ännu mer uppmärksam. När jag till slut kom upp för trapporna och stod bredvid honom försökte han pussa mig, men jag vände direkt bort ansiktet, så att han blev tvungen att pussa mig på kinden. Jag svarade inte på pussen.

”Varför ville du att jag skulle komma?” frågade jag honom. ”Jag vill att vi ska bli ihop igen. Snälla. Jag älskar dig” sa han medans jag slöt mina ögon. Jag tog fram brevet ur fickan på min skjorta. Jag gav det till honom, jag tryckte upp brevet mot hans bröstkorg. Och så började jag gå ner samtidigt som jag tog ut mina hörlurar igen från mina fickor. Det var där allt gick åt helvete.

Han tog tag i min arm och drog mig hårt mot sig, mot sin bröstkorg. Sedan tog han tag i sitt slagträ och höll mig i stryptag med slagträet och släpade in mig i köket. Det kändes äckligt att känna blodet som fanns på slagträet mot min hals. Sedan vände han mig och puttade mig mot kylskåpet, där han tog tag i min tröja och började kyssa mina bröst och röra mig ”där nere”. Jag försökte kämpa emot, utan framgång. Försökte ta mig loss från hans hårda händer som höll fast i mina på ett väldigt obekvämt sätt. Jag lyckades knäa honom i ansiktet.

Där fanns några sekunder av tystnad och jag hann tänka att allt var över. Sedan reste han sig upp, tittade på mig med en ilsken blick och tog tag i min handled. Han la mig på bordet som fanns i köket. Han drog mig i håret och förstörde den fina flätan jag hade. Jag kunde känna hur tofsar av mitt hår lossnade. Det gjorde ont. Sedan vred han till mina händer bakom min rygg (som polisen gör när de ska arrestera en person), han höll fast dom med en hand under tiden som han våldsamt tog av mina byxor. Jag kunde känna hur knappen på byxan flög av. Strax därefter hörde jag hur han knäppte upp sina byxor. Jag försökte bara tänka på mina saker; min systerdotter, en solig fin dag, att sjunga en fin låt, ”allt är en dröm” sa jag till mig själv ”allt är bara inbillning”.

Senare kände jag ett slags tryck mot mina skinkor, något som puttade mig, ja ni vet, någon som ”knuffade mig”. Bordet förflyttade sig en bit framåt. Jag lät endast ett litet skrik tjuta från mig. Det gjorde jätteont. Knuffarna repeterades flera gånger och bordet förflyttades för varje knuff. För varje knuff kände jag hur huden långsamt och smärtsamt gick i sönder. Efter ett tag blev knuffarna snabbare och samtidigt mycket kraftigare. Bordet krockade nu med köksbänken.
Jag hörde hur han flåsade och jag kände hur hårt han höll i mina handleder. Jag kände också mina tårar rinna från ögonen och hur blodet forsade från mina läppar – läpparna som jag försökte bita ihop så hårt för att försöka stänga inne skriket och försöka hålla igen smärtan som jag kände. Sedan hörde jag ett kvidande, en sista knuff, och från den ena stunden till den andra kände jag en explosion av frisk luft på mina skinkor. Hans hand släppte mina armar, som jag automatiskt styrde mot de sönderslitna delarna av min tröja (det var en av mina favorittröjor). Sen – allting blev bara tyst.

Det som kändes som en ”evighet” var nu över och plötsligt hörde jag hur han drog upp byxorna samtidigt som han sa: ”Det är ditt fel, hade du inte varit så elak mot mig, hade detta aldrig hänt – men du är en hora som inte kan förlåtas. Jag hade inget annat val än att göra det. Och du vet om det. Det är så man måste behandla folk av din klass … eller hur?! Man måste visa människor som du vem det är som bestämmer.” Senare hörde jag ett par steg som gick iväg och sedan kom stegen tillbaka. För ett par sekunder kände jag extremt mycket rädsla, men han kastade endast en av sina tröjor på golvet, där jag kunde se den, och sedan lite pengar ”där har du till taxin”. Sedan gick han iväg, och allt blev åter tyst igen.

”Tänk på något fint, en solnedgång på stranden, en vackert utförd balett, att sjunga i duschen” repeterade jag för mig själv. På ett konstigt sätt hittade jag tillräckligt med kraft för att ta på mig tröjan han hade lämnat till mig. Jag tog på mig den ovanpå min, och så började jag gå – på mina vacklande ben, nedför trappan. Fråga mig inte hur jag kom ner utan att trilla, för att inte ens jag vet hur det gick till. Vid något trappsteg tog jag upp mina hörlurar, kopplade i dem i min telefon och satte på någon musik. Låten som spelades var ”Cadáver Exquisito” av Fito, medan jag gick på vägen med blicken neråt. Där märkte jag att mina lår sipprade blod, blandat med en vit kladdig vätska. Jag tryckte bara ihop benen och fortsatte att gå.

Det är otroligt hur allt kan vara så enkelt när man är 14 år, men på samma gång kan det vara så komplicerat. Du gör inte läxorna, du oroar dig för din kroppsfigur, du bråkar med din bästa kompis, blir misshandlad av den person som sa att han älskar dig. Jag antar att jag inte ska säga något till någon, eller hur?! Om folk får reda på det kommer de tro att jag har hittat på allting, eftersom jag är en trotsig tjej … Antagligen förtjänade jag det. Antagligen är jag en hora. Antagligen har jag inte lärt mig hur folk i min klass ska behandlas. Antagligen förtjänade jag det.


Översikt över hela materialet. Sammanfattning