Min idé

Längre beskrivning

Jag vill använda det konstnärliga uttrycket och friheten för att ge röst åt det sexuella våldet mot kvinnorna och dess mera osynliga konsekvenser. Den rädsla, skam, stigmatisering som gör det svårt att prata om vår sexualitet och om de övergrepp som sker hela tiden i vår närhet, såväl som på andra sidan planeten.
Projektet 100 Vaginas… har redan "påbörjats" i Colombia - men eftersom problemet är universellt - så är det tyvärr liknande överallt, även här i Sverige.
Min idé är att kombinera konsten med kvinnors egna röster. Deras egna upplevelser av det sexuella våldet.
Nu är jag tillbaka i Sverige, efter att ha rest runt i världen, bland annat 6 månader i Colombia. Och jag söker former för att kunna genomföra detta på ett mer organiserat och långsiktigt sätt och att kunna presentera det i båda länderna.
Jag har även blivit kontaktad av andra konstnärer som vill delta på något sätt.

Genom kreativiteten och konsten skapas ett tilltal som har möjlighet att väcka uppmärksamhet, bryta genom mediebrus, skapa en personlig reaktion som kan lägga en grund för reflektioner och ett mera öppet samtal. Ett tilltal som kan bryta genom den tystnad och de barriärer som skam och stigmatisering annars brukar skapa.
Med de erfarenheter jag har så vet jag att det kommer att kräva en del mod att starta och genomföra projektet. Mod därför att det tar upp ämnen som är svåra och därför att allt som har att göra med sexualitet och berör känslor, lätt skapar rädsla och väcker frågan: Vad ska andra tycka..?

"Budskapet är att vi alla har att vinna på en utveckling där respekten för varandra är självklar och insikten om det egna personliga ansvaret är utgångspunkten."
Jag har startat min egen del av projektet med deltagare från Medellin och Bogota, men jag ser många fler "delprojekt" och/eller samarbetsprojekt i Sverige, Colombia men även i t ex Tyskland och Polen. När jag var i Colombia nyligen hade jag möten med olika människor och i dessa möten föddes många idéer som har det sexuella våldet som kvinnor utsätts för i fokus.

Budskapet är att vi alla har att vinna på en utveckling där respekten för varandra är självklar och insikten om det egna personliga ansvaret är utgångspunkten.
Att formen kan kännas obekväm för många är en av poängerna. Reaktionen skapar en möjlighet till att komma i kontakt med de egna värderingarna, det egna beteendet och även undersöka det egna förhållningsättet. Detta gäller oavsett var i världen betraktaren/läsaren lever.

Presentationen blir ett sätt att väcka detta och kanalisera vidare till en insikt om det egna och personliga ansvaret och en ökad förståelse för att det inte enbart handlar om fysiska övergrepp – det påverkar även dig som är en stor och stark man.

Här skapas en plattform för olika slags samarbeten med verksamheter inom till exempel utbildning, ideellt stödarbete och kultur. Här kan man även skapa en ökad förståelse för att detta är universellt. Vi är i grunden lika, det som skiljer oss är vår omgivning och det vi fått lära sedan vi fötts. Och det är just det här inlärda som vi kan ta personligt ansvar för och - om det behövs - förändra.

Det senaste årens händelser i bland annat Sverige som skapat stora rubriker kring sexuellt våld mot kvinnor, har gjort det tydligt.
En stor och central del av problemet handlar om att de värderingar vi har är otydliga. De är även olika och de krockar. Rubrikerna handlar om fysiska övergrepp, men verkligheten handlar minst lika mycket om det som sker indirekt, genom att rädsla och beteenden skapas, genom de värderingar som tillåter att det sker samt genom den skambeläggning och stigmatisering som sker efteråt. Detta är tyvärr universellt, och vi möter det i Sverige, Colombia, Japan, Grekland, Österrike…

Genom detta projekt vill jag skapa ett format som skapar uppmärksammat och som berör på det personliga planet. Det är där den grundläggande förändringen behöver och måste ske, även om det på kort sikt kan påverkas med fler poliser och lagstiftning.

Projektet har sitt ursprung i min egen resa. Både en inre och en mera fysisk och geografisk resa jag ägnat mig åt de senaste 18 månaderna. En geografisk resa för att lära mig mer om mig själv och oss människor. En resa som tagit mig till Lesbos där jag bland annat mötte flyktingar från förtryck och terror, Tokyo där jag mötte en skamkultur som skapar stora sociala problem, Colombia där det sexuella våldet mot kvinnorna skapat och skapar gigantiska problem även efter själva övergreppen och Wien där rädslan för förändringar fick tydliga politiska konsekvenser.

Sen 1999 har jag haft en websajt med namnet
Vaginarts. Med den konsten som jag visar där har jag medverkat i, och även arrangerat olika arrangemang som rör värderingar kring relationer, skam, vår sexualitet och kvinnans kön. I Sverige har jag t ex medverkat i arrangemang med barnmorskor, olika mässor och festivaler samt i media.

Konsten har skapat reaktioner som blivit en öppning till personliga funderingar, samtal, insikter och förändring. Jag har även varit verksam som alternativ terapeut de senaste 10 åren. Och som sådan ibland använt min konst som ett verktyg för att jobba med negativa värderingar och destruktiva beteenden många av oss har när det gäller våra personliga inställning till oss själva, till andra människor, till kroppen, till nakenhet och till sexualitet.
När jag t ex på Lesbos skapade arrangemang där min konst fanns med väckte det motstånd därför att jag var man och i Tokyo blev det omöjligt därför att innehållet var förbjudet. Det är bland annat från dessa erfarenheter som dessa idéer växt fram.

I början av 2016 befann jag mig i Medellin, Colombia. Ett land som plågats av en drygt 50 årig intern konflikt och där det sexuella våldet mot kvinnor använts av alla sidor. Där en stark machokultur och en dominerande katolsk kyrka gjort det svårt att hantera dessa frågor. Tillsammans med några vänner skapade vi ett publikt
arrangemang, visade min konst från Vaginarts och hade ett scensamtal kring mitt konstnärskap, mitt jobb med människor och hur värderingar, rädsla och skam skapar problem.
Under den kvällen pratade jag med många kvinnor och det återkommande temat var det sexuella våldet i Colombia och hur det i kombination med skammen, machokulturen skapar stora problem.
Och jag kunde känna igen mig från samtal som jag haft med personer med rötter från Mellanöstern, från Sverige, från Grekland, från Japan….

"Den kvällen insåg jag att jag vill använda min konst för att även ge röst åt det osynliga…"
Den kvällen insåg jag att jag vill använda min konst för att även ge röst åt det osynliga (värderingar, beteenden, regler…) som sker kopplat till det sexuella våldet som kvinnor utsätts för. Att börja i Colombia kändes helt rätt, speciellt då jag är född där, även om jag levt i Sverige större delen av mitt liv. Frågorna kring värderingar och beteenden är lika aktuella i Sverige som på någon annan plats på planeten.

Och dessutom finns hela den skambeläggning som på olika sätt sker oberoende av olika former av våld. Både av kvinnans sexualitet och kvinnans kön. Till exempel, kvinnans könsläppar, dvs blygdläpparna, har en inbyggd "värdering", något man ska skämmas för. Än tydligare blir det i till exempel danskans skamlæber och tyskans Schamlippen. Och engelskan har inte ens något eget namn, utan där används det latinska ordet Labia.

Det här handlar om mänskliga rättigheter och att förstå att det börjar med att var och en av oss tar ett eget ansvar. Att respektera oss själva och varandra. I det sexuella våld som riktas mot kvinnor och det som sker efter, möter vi sådant som har att göra med oss själva. Våra egna förställningar, vår egen skam, vår egen oförmåga att möta och stötta dom som utsatts.

Den är universell och därför blir även ett internationell perspektiv viktigt i det som blir resultatet.
Att använda konsten på ett sådant sätt så att uppmärksamhet skapas och åskådaren ställs inför frågor som handlar om åskådaren själv – oavsett kulturell bakgrund.

Översikt över hela materialet. Sammanfattning