Läget just nu

Vågar du vara med...?

Genom mina erfarenheter när jag jobbat, mött och samtalat med människor på olika sätt, så har jag insett att vi fungerar rätt lika - oavsett om vi har en uppväxt i Grekland, Syrien, Japan, Colombia eller Sverige. Och när det gäller oss själva i relation till andra så är det som händer kring sexualitet, kroppen, nakenhet rätt så lika. Visst finns det gradskillnader och visst tar sig vissa händelser olika uttryck. Men vi är i grunden vanliga människor - och skammen vi koner är likadan. Somliga av oss är kvinnor, som har fötts med en fitta och nästan alla som blir utsatta för sexuella övergrepp är - kvinnor. Kvinnor råkar dessutom ut för andra sorters förtryck, bara för att de är just kvinnor. Visst finns det mycket mer som skulle kunna adresseras. Men man måste börja någonstans - och halva jordens befolkning är kvinnor…


Nyligen befann jag mig i Colombia under 6 månader, där jag hade ett arrangemang med min konst i Medellin och två i Bogota. I samband med dessa arrangemang kom jag i kontakt med många människor som visade stort intresse av att göra något mer av detta. I våra samtal dök det upp många av idéer, som att t ex skapa samtal/mentorsgrupper mellan äldre och unga kvinnor kring sånt som är kopplat till det sexuella våldet och dess efterdyningar.
Det som händer där i Colombia - händer även här i Sverige - och på andra ställen, även om det manifesteras på olika sätt.

Vi kan lära av det som skett i vår historia och i andra länder, vi kan stötta med vår kunskap, våra idéer och resurser. Och sättet att förändra är detsamma - oavsett var vi befinner oss. Det handlar om värderingar. Respekten för varandra, medvetenhet och insikten om det egna ansvaret. Att stå kvar när det känns obehagligt och att även erkänna att vi är sexuella varelser. Inte ducka, mumla och vara diffus. För det är i det där dimman som rädslan, skammen, fördomar, manipulerandet, våldet och förtrycket får fäste.

I Colombia ser den konflikt som pågått under 50 år, att gå mot sitt slut. Den svenska regeringen har beslutat att
stödja fredsprocessen på olika sätt. Oavsett hur det går med de formella överenskommelserna så går utvecklingen mot en fredligare tillvaro, och i Colombia spelar det konstnärliga uttrycket en viktig roll i vardagen.

Det händer mycket hela tiden - även här i Sverige - som påminner om behovet av att vi som samhälle, vår kultur och hela mänskligheten
behöver blir bättre på att hantera den här sortens frågor. Sexualiteten är en central del i att vara människa och så länge som vi möter den delen av oss med tystnad blir den "en flodhäst i vardagsrummet".
De senaste årens utveckling,
i Europa - och inte minst i Sverige - där vi tagit emot människor som flyr från förtryck och terror, har satt extra mycket fokus på problemet. Vår bristande förmåga, eller rent av bristande kompetens på att hantera frågor relaterade till sexualitet och kropp.
Istället för att stå upp och visa ledarskap och värna grundläggande värderingar som mänskliga rättigheter så hukas det alltför ofta i de svenska buskarna.

I Sverige kanske vi är relativt sett bra på detta jämfört med andra länder, men vi har fortfarande en lång väg att gå. Vår egen skam och rädsla för
"vad andra ska tycka" står i vägen för ett de möten där vi skulle kunna ge stöd åt den som drabbats, eller sätta gränser och att lära våra ungdomar att göra samma sak.
I media pratas om allmänt om kulturkrockar och olika diffusa värderingar och det finns även en
rädsla för att uttrycka sig på ett sätt som någon skulle kunna uppfatta som kränkande. Det är ofta kortsiktigt enklare att kräva fler poliser, mer regler och strängare straff, istället för att kliva ut ur den egna komfort zonen och börja med sig själv.

Den svenska regeringen har gett Folkhälsomyndigheten i
uppdrag att kartlägga svenskarnas sexualitet, och om den blir som tidigare undersökningar, så blir det mest en teknisk kartläggning som inte kommer vara till stor nytta i det här avseendet. Vi behöver lära oss att prata om dessa frågor och inte minst behöver vi lära oss att definiera och stå upp för det vi tycker är självklarheter, även i sammanhang där det känns obekvämt.

En ökad självinsikt, medvetenhet och närvaro behövs för att både minska övergreppen och för att möta dess effekter. Det är inget som sker genom teoretiska kurser. Det sker genom kontakten med sina egna känslor och skuggsida, med sin egen skam och rädsla. Men måste börja med sig själv som människa, inte genom att vara en tjänsteman eller beslutsfattare. Och det är där som detta projekt verkar - oavsett om det presenteras i Colombia, Grekland eller Sverige.

Just nu söker jag personer som tycker detta är tillräckligt viktigt för att göra något och som kan tänka sig att vara med på något sätt. Personer som vill något och som kanske även finns i olika slags sammanhang som kan passa in. Formerna för medverkan får växa fram i en dialog.

Och här kommer frågan till dig. Jag vänder mig till dig, som medmänniska och som en person engagerad inom områden jag tror är viktiga för det jag vill.
Det steg jag hoppas att du vill ta nu är att vara med i det jag kalla "Projektgruppen för 100 Vaginas from… "

Vill och vågar du vara med?

Din medverkan innebär just nu att du just nu medverkar genom att stötta projektet genom ditt namn samt tips, idéer, kontakter och feedback. På sikt kan vår dialog leda till en mer aktivt deltagande som passar ditt eget engagemang och möjligheter.

Projektet har fram tills nu finansierats genom mitt privata engagemang och nästa steg blir bland annat att hitta en finansiering. Första steget är att kunna göra de nödvändiga förberedelserna och därefter själva genomförandet. Jag söker även en organisation/institution som är villig att fungera som värd för projektet.


Översikt över hela materialet. Sammanfattning